Maskrosbollens poesi: Eurovision Song Contest och Richard Bergh

De utblommade maskrosorna syns överallt den här veckan, som en symbol för Eurovision Song Contest i Stockholm. Maskrosens växtkraft, blommans utbredning över hela Europa och dess förmåga att förflytta sig över gränser lyfts fram av SVT som växtens symboliska betydelser. I detta sammanhang liknas den förstås med musikens potentialer.

Redan under decennierna kring 1900 vände sig konstnärer, formgivare och hantverkare till den nordiska floran när de i nationalromantisk anda sökte lokala alternativ till den klassiska, kontinentala traditionens dekorativa och konstnärliga element. Vad kunde vara det svenska alternativet till akantus och lagerblad? Jo, maskrosen i allmänhet och dess utblommade skepnad – maskrosbollen – i synnerhet. Dess dubbeltydighet gjorde den till ett gångbart motiv – som symbol för döden, förgänglighet och vanitas, men som samtidigt bär ett löfte om pånyttfödelse. Plymerna i maskrosbollen är fröer som sprids och ger upphov till hundratals nya blommor.

Richard Bergh: Riddaren och jungfrun, 1897

Richard Bergh: Riddaren och jungfrun, 1897

Konstnären Richard Bergh blev trollbunden: ”Maskrosbollar, som slår sina duniga huvuden ihop så att pudret ryker ur peruken på dem och dansar bort rosenfärgat i aftonsolen”. Visionen bildar bakgrunden i en av hans mest välkända målningar: Riddaren och jungfrun, 1897, här på Thielska Galleriet. En hel sommar satt han på rad tillsammans med konstnärerna Georg och Hanna Pauli på Gotland och tecknade maskrosbollar. Pastellfärgerna och sättet han målat, med tydliga penseldrag förstärker känslan i motivet. Betraktaren kan ryckas med i den magiska dansen och lockas in i målningens ögonblick av en förhöjd upplevelse.

En förstudie i olja som finns i samlingarna på Thielska Galleriet låter oss komma riktigt nära och vi kan närstudera motivet där penseldragen knappt tagit gestalt och börjat bli föreställande. Pastelltonerna både liknar och överskrider verklighetens färger. Här finner vi maskrosbollens symboliska rötter – i det flyktiga mellantillståndet. Vilket är en passande symbol för Eurovision – en manifestation som påminner om det förgängliga – stjärnor föds och dör på scen, storslagna föreställningar som är över på några korta minuter – och som samtidigt pekar på att nationalsymbolerna och nationalkänslan är som poesi - en skör fiktion i ständig förändring.

Richard Bergh: Maskrosäng, skiss, 1897

Richard Bergh: Maskrosäng, skiss, 1897