Olof Sager-Nelson

Olof Sager-Nelson ( 1868-1896) Brügge.1894. Olja på duk. Foto Tord Lund

Olof Sager-Nelson ( 1868-1896) Brügge.1894. Olja på duk. Foto Tord Lund

Symbolistisk konstnär med känsla för människan.

Text: Patrik Steorn

Sekelskiftet 1900 var en epok av stora omvälvningar med industrialisering, modernitet och vetenskap. Samtidigt väcktes en önskan hos många att vända blicken mot tillvarons skuggsidor och mysteriet att vara människa.

Olof Sager-Nelson (1868-1896) var konstnär mitt i denna turbulenta tid och blev känd för sina själfulla porträtt. Han föddes i Värmland och utbildade sig till konstnär i Göteborg. Sager-Nelson drogs till konstlivet i Europa, där hans mest betydelsefulla verk målades. Konstnären återkom aldrig till Sverige, han avled endast 27 år gammal i oasen Biskra, Algeriet dit han sökt sig för att bota sin lungsot.

Sager-Nelson introducerades till den europeiska samtidens symbolistiska konst redan under tiden som student på konstskolan Valand i Göteborg. Det var i kretsarna kring skulptören Verner Åkerberg som det spreds och diskuterades fotografier av konst av Vincent van Gogh, Paul Cézanne och det var förmodligen även här han fick höra talas om konstnärskretsarna kring Rose & Croix och ledaren, Joséphin Sâr Péladans teorier. Sager-Nelson anslöt sig inte till någon gruppering när han bosatte sig i Paris 1893, men umgicks livligt med konstnärer och författare från hela Europa och tog till sig av deras idéer. Den finske konstnären Magnus Enckell tillhörde hans närmaste vänner.

För Sager-Nelson var känslorna ett verktyg med vilket han vill bryta igenom samtidens banaliteter och vardagssyn. Han skriver i breven hem till Sverige om en inre värld av intensiva emotioner som en levande källa till kreativ energi, och som stod i kontrast till den fysiska kroppen.

…vis à vis den menskliga karakteren har jag genom lifvet sjelv kommit till en känslighet som genomtränger kött och blod – den passiva massan – det pittoreska och dekorativa och ger mig en bild, ett nervkomplex, som af mig kräfver konstnärlig produktion.

(Brev från Olof Sager-Nelson till Pontus Fürstenberg, 29 februari 1894, citerat ur Gauffin s.199.)

Den känslighet som konstnären utvecklat använder han alltså som ett sätt att ta in omvärlden: han gör sig öppen för känslomässiga intryck som sedan kräver att få omvandlas till konstnärlig gestaltning. Figurmålningarna, som också är porträtt av de manliga konstnärskollegor som han umgicks med i Paris, tycks stämma väl överens med inställningen. Anarkisten (Ivan Agueli), (1893), porträtten av skulptören Albert von Stockenström (1895) och av konstnären Werner von Hausen (1893) och inte minst Sager-Nelsons Självporträtt (1895) präglas av stark känslomässig närvaro och det är temperamenten, snarare än den fysiska likheten som avbildats. Skärskådande och självmedvetna tycks de ta sitt inre liv på stort allvar, och tar plats på egna villkor.

Sager-Nelsons förmåga att använda gestik för att skapa ett koncentrat av modellens karaktär är fullkomligt fascinerande. Trots att konstnären i brev beskriver kroppen som ett hinder för det konstnärliga arbetet skvallrar hans sätt att måla händer om en utvecklad förmåga att observera ögonblicket då en känsla förkroppsligas.

Madame Huot var en okonventionell kvinna i sin tid; författare, djurrättsaktivist, feminist och ockultist. Hon är också känd för att år 1900 tillsammans med Ivan Aguéli ha attackerat matadorer med vapen för att protestera mot tjurfäktningar i Paris. Tio år efter Sager-Nelsons död fick konstsamlaren Ernest Thiel höra av konstnären Richard Bergh att det fanns några av konstnärens målningar kvar i Paris.[i] I sina minnesanteckningar berättar Thiel att han reste dit och besökte Madame Huot, som varit Sager-Nelsons värdinna i utkanten av staden och blev insläppt i ett mörkt rum fyllt med katter efter att han granskats i en liten lucka i dörren. Huot ville inte sälja de porträtt hon hade i sin ägo, det ena föreställande henne själv, det andra hennes sonhustru. Han tog hjälp av vännen Carl Cederström, även kallad ”flygarbaronen”, som enligt Thiel var utrustad ”med större charm och affärsvana” och han lyckades på det sättet komma över båda målningarna. Det är lätt att föreställa sig att de tillkommit som en del av den livliga gemenskap de delat under 1890-talet.

Olof Sager-Nelson ( 1868-1896) Porträtt av Mme Hout. 1894. Olja på duk. Foto: Tord Lund

Olof Sager-Nelson ( 1868-1896) Porträtt av Mme Hout. 1894. Olja på duk. Foto: Tord Lund

Porträttet av Mme Huot, som också kallas La Dame du Silence (1894) gestaltar en kvinna med stark inre övertygelse och självsäkerhet. Blicken är koncentrerad, munnen sluten och hon verkat ha funnit sig tillrätta i rummet, inrett med mörka textilier mot orangeröda väggar. De mörka lockarna slingrar sig kring huvudet och en spetskrage tittar fram i halsen. Men det är handen som drar uppmärksamheten till sig. Med förfinad gestik och dekorerad med ringar är den placerad framför kroppen och gestaltar samtidigt en inre hårdhet och viljestyrka.

När Sager-Nelson blev geniförklarad av konstskribenten Tor Hedberg under 1920-talet var det inte bara sättet att se som framhölls, utan även sättet att få betraktaren att se med nya ögon: ”En genialisk konstnär är den, som ser tingen på ett eget, personligt sätt, och förmår återge denna syn med en sådan intensitet, att även vi, förr eller senare, bli delaktiga därav.”[ii] Porträtten handlar på det sättet minst lika mycket om konstnären själv som om den avbildade modellens personlighet.

För symbolisterna spelade renässanskonsten en viktig roll som ett alternativ till en modern skönhetsuppfattning. Studierna av äldre konst användes som en sorts konstnärlig metod för att undvika det banala och genomsnittliga i samtidens skildring av människor. Michelangelo, Botticelli och El Gréco är de konstnärer Olof Sager-Nelson oftast återkommer till i breven till kolleger och mecenater:

Det är en ett annat slag af menniskor jag söker t.e.x. som Michel-Ange el. en Botticelli visa och skildra. Jag söker mig in i desse store andars sentiment, det är så stort – och det höjer, höjer Gudomligt. Lifvet med dess småaktigheter, nöjen och bekymmer rör mig icke.

(Brev från Olof Sager-Nelson till Pontus Fürstenberg 25 december 1893. Gauffin s. 199.)

Den äldre konstens symboliska värde tycks för dessa konstnärer bestå i att vara mer ursprunglig och autentisk än både den etablerade akademiska konsten och den moderna konsten som den såg ut i verk av impressionister, realister och naturalister. Sager-Nelson attraherades särskilt av El Grécos konst. De delar intresset för de talande gesterna och Sager-Nelson kan även ha inspirerats av den bleknade manieristiska grönaktiga färgskalan.

Influenserna från Botticelli syns i Sager-Nelsons porträtt av Jeanne Tramcourt Eriksson, en fransk konstmodell som gifte sig med skulptören Christian Eriksson. Porträttet präglas av ett allvar och en enkel, symmetrisk komposition som kan föra tankarna till italienska renässansporträtt. Dräkten med hög hals, veckat liv och voluminösa ärmar, och en håruppsättning där enstaka lockar slitit sig fria knyter också an till äldre porträttkonst. Med sval blick tycks kvinnan vara försjunken i sitt inre, medan handen med utsträckt lillfinger kommunicerar med en gest som är både teatral och nonchalant utförd, nästan som ett hemligt tecken.

Från Paris sökte sig Olof Sager-Nelson vidare i Europa och vistades längre perioder i Belgien, där han också ställde ut sin konst med lokala konstnärer. Särskilt drogs han till den flamländska medeltidsstaden Brygge med gotisk arkitektur, smala kanaler och trånga gränder. Boken Bruges La Morte (1892) av den belgiske författaren Georges Rodenbach bidrog till att den gamla staden kom på modet bland konstnärer. Bokens fotografier med folktomma gator och torg tycks även ha påverkat konstnärernas sätt att avbilda staden. Endast de svartklädda kvinnorna på väg till gudstjänst motsvarade konstnärernas vision av en uråldrig kultur.

Den urbana miljön syns egentligen inte alls till i de symbolistiska konstnärernas motivval, ofta är det tidlösa eller helt fantiserade landskap och platser som utgör bakgrund till porträttmålningar och androgyna idealkroppar. Samtidigt innehöll storstaden Paris alla de element som konstnärerna behövde, både för att hitta inspiration till sina verk och för att mötas och skapa mer eller mindre tillfälliga nätverk där samtal och bildidéer kunde spridas. Museerna hade den historiska konsten, bokhandlare sålde böcker och magasin med det senaste inom psykologiska, politiska och konstnärliga tankegångar, kaféerna, teatrarna och källarklubbarna var platser där sällskap höll möten, anordnade föreläsningar och utställningar. Mitt i storstadens moderna liv skapades en alternativ smak för skönhet, hämtad från den äldre konstens utrangerade ideal i kontrast till flyktiga modenycker, och en känsloladdad estetik i kontrast till borgerlighetens artigheter och kultiverade umgängesliv.

Litteratur

Axel Gauffin: Olof Sager-Nelson, Stockholm, 1945.

Tor Hedberg: Tre svenska målargenier: Eugen Janson, Herman Norrman, Sager-Nelson, Stockholm, 1923.

Salme Sarajas-Korte: Vid symbolismens källor. Den tidiga symbolismen i Finland 1890–1895, Jakobstad, 1981.

Johan Sjöström (red.) Anywhere out of the world: Olof Sager-Nelson och hans samtida. Olof Sager-Nelson and his contemporaries, Göteborgs konstmuseum, Göteborg, 2015.

Ernest Thiel: Vara eller synas vara. Minnen och anteckningar avslutade 1946, Stockholm, 1990.