Gustav Vigeland och Ernest Thiel. Konst, strategi och samarbete över gränserna

Konstnärer som hade stora visioner men som saknade ekonomiska medel var särskilt intressanta för den svenske bankiren och konstmecenaten Ernest Thiel, så det är inte förvånande att han fastnade för Gustav Vigeland. Skulptören inrättade sitt liv kring konsten och framstår än idag som en person som drevs långt av sina inre övertygelser. Hans konstnärliga uttryck är inte insmickrande; tvärtom finns en skarp kärvhet, med dubbeltydiga motiv som plockats ur själslivets mörkaste vrår. Vigelands verk passade utmärkt ihop med Thiels intresse för egensinniga konstnärer, vilket i sin tur stämde överens med hans djupa insikter i den tyske filosofens Friedrich Nietzsches tänkande.

Intresset för Vigelands konst var stort i Sverige under början av 1900-talet, men Thiel var den som kom att få mest betydelse för att främja hans närvaro och anseende i landet. Thiel tog kontakt med Vigeland under sommaren 1904 och skrev att han hade hört talas om honom både från den norske författaren Gunnar Heiberg och från grosshandlaren Hjalmar Josephson (kusin till Anna Josephson, Thiels första hustru), som besökt hans ateljé i Kristiania. Vigeland beskrev den komplicerade situationen han hamnat i på grund av oenigheter kring hans skiss för en tävling om ett monument över den norske matematikern Niels Henrik Abel och skickade även med ett par fotografier. Thiel sympatiserade omedelbart med konstnären och skickade 2 000 kronor i förskott för kommande förvärv.

Vid denna tid höll Thielska Galleriet på att uppföras som konstgalleri och hem åt Ernest och Signe Thiel. Så snart de hade flyttat in, i början av 1906, började Thiel fundera över att göra plats för Vigelands skulpturer. Han bad konstnären att föreslå några verk i brons, som skulle vara lämpliga. Fyra skulpturer beställdes för parken, i följande ordning: Man med kvinna i famnen (1905), Man och kvinna (1906), Äldre man och ung flicka (1906) och Mor och barn (1907). Thiel bad Vigeland om råd under hela processen – om placeringen av skulpturerna i parken, huruvida de riskerade att bli missfärgade av att stå utomhus, och vilka dimensioner som krävdes för stensocklarna. Vigeland svarade att han önskade att grupperna skulle placeras i ögonhöjd, såsom de stått på kavaletten i hans ateljé. Skulpturparken planerades alltså i nära samråd mellan Thiel och Vigeland, och konstsamlaren var mycket nöjd med resultatet, som han beskrev i ett brev till Vigeland: ”… jag är alldeles förtjust åt min Vigelandterrass.” (6/3 1907) Hans hustru, Signe Thiel, delade entusiasmen, som hon också beskrev i ett brev till Vigeland: ”Jag har en sådan glädje af Edra verk på terrassen, just nu sitter jag som så många, många gånger förr och ser med rörelse och ömhet på ’Mor och barn’ som står midt för mitt skrifrumsfönster.” (6/10 1909)

Thiel engagerade sig i Vigelands visioner om att uppföra offentliga skulpturer. Vigelands kraftfulla formspråk och de poetiska och dramatiska persontolkningarna bröt med den klassiska traditionen och bidrog till att förändra synen på monumentalskulptur i Skandinavien. Thiels stöd visade sig ha en viss inverkan på det ökade intresset för skulptörens arbeten. När Vigeland efter många turer vunnit tävlingen om monument över vetenskapsmannen Abel skrev han till Thiel att kommitténs beslut delvis berott på deras rädsla för att verket annars skulle placeras utanför landet, alltså i Sverige. Thiel besökte Vigelands ateljé i Kristiania under våren 1905 och köpte en avgjutning av Man med kvinna i famnen. Någon månad senare kunde Vigeland rapportera att han fått ytterligare en beställning – från Nasjonalgalleriet i Kristiania. Han var säker på att det inte var av kärlek till konstverket, utan snarare av rädsla som museet beslutat om inköpet. Konstnären tycks ha uppfattat att det fanns en drivkraft i känslan av nationell konkurrens som kunde användas till hans fördel och Thiel spelade gärna med för att stärka Vigelands roll i det offentliga konstlivet.

Något år senare började Vigeland att lansera ett projekt i större skala: en fontän som skulle placeras på Eidsvollsplatsen i Kristiania, i form av ett nationalmonument. Konstnären skickade fotografier till Thiel och började arbeta med att samla stöd för genomförandet. Thiel erbjöd sig att skapa en intrig som skulle ge sken av att han ville köpa fontänen och istället placera den i Sverige. I en intervju i Dagens Nyheter 1906 försäkrade han således att skulpturgruppen skulle bli av under alla förhållanden, oavsett om den stannade i Norge eller inte. Till sist bidrog han med 50 000 av de 250 000 kronor som behövdes för att garantera projektet. ”Det er den gladaste Dag i mit liv”, skrev Vigeland som svar. (9/11 1907) Fontänprojektet fick mycket riktigt stöd från Kristiania kommun och andra finansiärer, men uppförandet sköts upp. Det förflyttades sedan till Frognerparken och blev början på den anläggning som idag är Vigelandsarken. Tillsammans lade Thiel och Vigeland upp planer som spelade på osäkerheten i den nyvunna nationalkänslan i Norge, och som ledde till att Vigelands storslagna parkprojekt kunde påbörjas.

Alla Vigelands idéer för monument blev dock inte förverkligade. Inför 200-årsjubileet av den norske prästen och diktaren Petter Dass (1647–1707) gjorde Vigeland ett förslag. Prästen står på en hög klippa och med höjd näve kämpar emot en trollfisk som bitit sig fast vid hans fot. Skulpturen har präglat bilden av diktarprästen i Norge, och Thiel lät gjuta ett exemplar till sin samling i Stockholm.

Åren efter 1900 var de mest fruktbara i Vigelands porträttkonst, med ett stort antal byster av framstående personligheter från kultur, politik och akademi – såsom Edvard Grieg (1903) och Henrik Ibsen (1903) – men även av personer i hans närhet, såsom brodern Emanuel (1896) och livspartnern Inga Syvertsen (1907). Genom porträttuppdragen skaffade Vigeland ett stort nätverk av inflytelserika personer och blev känd för sitt skarpa och psykologiskt inkännande uttryck. Bland de svenska modellerna finns både kung Oscar II (1903) och Alfred Nobel (1902), men också Ernest Thiel (1907) och Signe Thiel (1908), (den senare bysten gjöts aldrig i brons).

Thiel samlade till en början endast på svensk konst – främst av konstnärer som tillhörde kretsarna kring Konstnärsförbundet, den mest radikala sammanslutningen i det svenska konstlivet. Unionsupplösningen mellan Norge och Sverige 1905 ledde generellt sett till ökad nationalism både inom politik och kulturliv, men Thiel påverkades i en annan riktning. I ett brev till Vigeland skrev han att, ”Ni kan under inga omständigheter tänka på att nu utställa här. Politiken, jemte journalismen det smutsigaste bland alla handtverk, har nedsölat alla anständiga begrepp här i landet.” (23/2 1906) Thiels sarkastiska uttalande om svenskarnas negativa inställning till grannlandet ekar av Friedrich Nietzsches kosmopolitiska inställning: ”…nationalismen, denna névrose nationale, av vilken Europa lider, detta förevigande av Europas småstateri: de hava berövat Europa själva dess mening, dess förnuft – de hava fört det i en återvändsgränd.” (Nietzsche 1923, s. 136) Nietzsche ansåg att nationalismen var en sjukdom som tids nog skulle gå över. Den danske konstnären Jens Ferdinand Willumsen tycks ha delat den synen då han skrev till Thiel om hur de danska konstnärerna gladde sig över att höra om hans gåva till Vigelands fontänprojekt: ”…vi glæder os over igjen at faa Konstateret at Kunsten ikke har noget Fædreland eller i al Fald ikke har noget med Nationalitet at gøre.” (15/11 1907)

Vigeland och Thiel drogs båda till det kontroversiella. Skulpturen Man och kvinna visades för första gången i en utställning i Kristiania under hösten 1906, men väckte skandal på grund av det nakna och erotiska innehållet. Den togs bort och sändes direkt till Thiel som hade beställt verket och som då placerade den på Vigelandterrassen på Thielska Galleriet. Skandalen positionerade dem båda som moraliskt frisinnade och konstnärligt radikala.

Samarbetet var givande för båda parter. Thiel fick möjligheten att vidga sitt intresse bortom de svenska konstnärerna och att stötta den radikala skulpturkonsten. Vigeland, å andra sidan, var skicklig på att finna stöd för sina konstnärliga visioner och kontakten med Thiel innebar inte bara ekonomiskt stöd utan även strategiska råd, listiga utspel och en gedigen förankring i det skandinaviska kulturlivet.

Text av Patrik Steorn, docent i konstvetenskap, museichef Thielska Galleriet

Litteratur i urval

Korpskog, Adam, ‘Nation och union i Gustav Vigelands konst’, Replikk, 2019.

Linde, Brita, Ernest Thiel och hans konstgalleri, Stockholm, 1969.

Nietzsche, Friedrich, Ecce Homo (Anthony M. Ludovici), Edinburgh and London, 1911.

Skuggen, Guri (red.), Paralleller. Gustav Vigeland och hans samtidige. Bourdelle, Maillol, Meunier, Rodin. Oslo & Milano, 2019

Steorn, Patrik (red.), Gustav Vigeland. Skulpturens kraft och känsla. Stockholm 2019

Strømodden, Jarle, Vigeland & Parken. Oslo, 2019

Thiis, Jens, ‘Gustav Vigeland’, Ord och Bild, Stockholm, 1904

Wikborg, Tone, ‘Gustav Vigeland og hans svenske meséner’, Konsthistorisk tidskrift, 1988:3–4

Wikborg, Tone, Gustav Vigeland. En biografi, Oslo, 2001

Ernest Thiels brevarkiv, Thielska Galleriet, Stockholm.

Gustav Vigeland brevarkiv, Vigeland-museet, Oslo.