Idag den 1 november 2021 återtar Stiftelsen Thielska Galleriet ägandet av museibyggnaderna på Blockhusudden, längst ut på Djurgården. Säljaren är Statens fastighetsverk som förvaltat det bländvita jugendpalatset med tillhörande annex sedan 1982 då byggnaderna, i strid med stiftelsens stadgar, skänktes till staten.

– Det känns fantastiskt att vi nu äntligen är i hamn och kan förvalta byggnaderna i enlighet med stadgarnas ändamålsparagraf. Det är väl heller ingen hemlighet att fastighetsverkets hyra varit betungande, vilket begränsat möjligheterna att satsa på verksamhetens innehåll, säger Peter Egardt, som drivit frågan om ett återköp sedan han 2013 utsågs till styrelseordförande för Stiftelsen Thielska Galleriet.

Privat donation på 25 miljoner kronor 

Affären har möjliggjorts genom en donation på 25 miljoner kronor från en privatperson som önskar vara anonym. Köpeskillingen på 6,8 miljoner kronor motsvarar det bokförda värdet, det vill säga i stora drag de investeringar fastighetsverket lagt ner. För att återköpet skulle gå igenom krävde regeringen också att en fond på minst 17 miljoner skulle bildas för att säkra skötsel och långsiktigt underhåll av de kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna.

– Thielska Galleriet är en helhetsmiljö vars arkitektur är skapad specifikt för den enastående samlingen av nordisk konst från förra sekelskiftet. Därför känns det väldigt roligt och naturligt att nu även få rå om byggnaderna. Galleriets resurser är relativt knappa och den generösa donationen ger en trygghet och möjlighet att både vårda byggnadsminnet och driva en museiverksamhet med ännu högre ambitionsnivå, säger museichef Åsa Cavalli-Björkman.

Stjärnarkitekten Ferdinand Boberg

Thielska Galleriet ritades av stjärnarkitekten Ferdinand Boberg och uppfördes 1904–1907 som en kombinerad galleribostad för konstsamlarparet, den förmögne bankiren Ernest Thiel (1859–1947) och hans andra hustru Signe Maria Thiel (1869–1915). Thielska Galleriet blev under några år en dynamisk scen för tidens mest tongivande konstnärer, författare och skådespelare. Våghalsiga affärer ledde dock till att Ernest Thiel förlorade större delen av sin förmögenhet. I december 1924 förvärvade staten konstsamlingen och villan genom ett penninglotteri. Ett par veckor senare, den 7 januari 1925, öppnade Thielska Galleriet som offentligt museum i form av en statlig stiftelse.

Edvard Munch med flera konstnärer

Vid sidan av samlingen med målningar av bland andra Carl Larsson, Anders Zorn, Bruno Liljefors och Edvard Munch arrangeras tillfälliga utställningar och programverksamhet som fördjupar kunskapen och kastar nytt ljus på konsten och den tidsenliga miljön. Huvudbyggnaden inrymmer både café och museibutik. I annexet finns arbetsplatser och flera mötesrum för uthyrning. Muren omsluter en skulpturpark med verk av bland andra Auguste Rodin, Johan Tobias Sergel och Gustav Vigeland.

Kontakt

Sophie Allgårdh
Intendent och pressansvarig
0708-45 60 87
sophie.allgardh@thielskagalleriet.se

Peter Egardt
Styrelseordförande
070-560 00 91
peter@egardt.se

Åsa Cavalli-Björkman
Museichef
070-278 55 53
asa.cavalli-bjorkman@thielskagalleriet.se

De utblommade maskrosorna syns överallt den här veckan, som en symbol för Eurovision Song Contest i Stockholm. Maskrosens växtkraft, blommans utbredning över hela Europa och dess förmåga att förflytta sig över gränser lyfts fram av SVT som växtens symboliska betydelser. I detta sammanhang liknas den förstås med musikens potentialer.

Redan under decennierna kring 1900 vände sig konstnärer, formgivare och hantverkare till den nordiska floran när de i nationalromantisk anda sökte lokala alternativ till den klassiska, kontinentala traditionens dekorativa och konstnärliga element. Vad kunde vara det svenska alternativet till akantus och lagerblad? Jo, maskrosen i allmänhet och dess utblommade skepnad – maskrosbollen – i synnerhet. Dess dubbeltydighet gjorde den till ett gångbart motiv – som symbol för döden, förgänglighet och vanitas, men som samtidigt bär ett löfte om pånyttfödelse. Plymerna i maskrosbollen är fröer som sprids och ger upphov till hundratals nya blommor.

(mer …)

Veronica Nygren intresserade sig tidigt för textil både som hantverk och som konstform. Hon fick en gedigen grund i vävtekniker och textila material som praktikant på Handarbetets Vänner på Djurgården i mitten på 1950-talet, där textilkonstnären Edna Martin var konstnärlig ledare. Nygren gick vidare till textilfacket på Konstfackskolan där hon vidgade sitt tekniska kunnande och dessutom utvecklade ett mer konstnärligt sätt att arbeta med textil. Längtan efter att göra sig fri från de konventioner och normer som etablerats i efterkrigstidens konsumtionssamhälle blev en drivkraft för många unga kulturutövare under 1960-talet. Nygrens vävar från den här tiden gestaltar en ny sorts frihet i sättet att uttrycka sig med textil som överskrider gränserna mellan konsthantverk och konst.

Tillsammans med textilkonstnärerna Helena Henschen och Kristina Torsson startade Veronica Nygren klädföretaget Mah-Jong i syfte att erbjuda ett alternativ till den etablerade modevärlden. Grundtanken var en garderob av basplagg med mönstrade tyger i klara färger som skulle passa alla kroppar, oavsett klass, kön och generation. Kläderna passade in i tidsandans sökande efter en mer modern och jämställd livsstil men kom särskilt att förknippas med vänsterns aktivister. 1976 upphörde Mah-Jong, men de framstår idag som pionjärer inom svensk modetradition i sitt sätt att tänka innovativt och idealistiskt i en kommersiellt styrd bransch.

Hantverkets och materialens möjligheter blev åter igen fokus för Veronica Nygrens konstnärliga arbete när hon fördjupade sitt eget textila skapande under senare delen av 1970-talet. På Långholmen i Stockholm fick hon möjlighet att inrätta en ny ateljé. Så här beskriver hon själv sina drivkrafter: ”Utveckla ett textilt bildspråk med rötter i vårt kulturarv, folkkonsten och det tidiga hantverket. Se i ett nytt ljus möjligheten att förena handens och tankens styrkor.” Det politiska engagemanget inom kvinnorörelsen och mötet med de amerikanska Navajoindianernas textilier som ställdes ut i Stockholm år 1974 påverkade hennes skapande i en mer experimentell riktning.

And, 1975. Foto: Veronica Nygren

Nygren fick många offentliga uppdrag och hennes verk finns idag placerade på skolor, bankkontor, domstolar och många andra platser över hela landet. Ett par av dem har tillfälligt lånats in hit till utställningen. LinMorgon, Haren om hösten och Harens gång är några av de offentliga konstverk som tar sin utgångspunkt i noggranna observationer av naturens skiftningar.

- ”Jag väver, alltså finns jag.” Citatet sammanfattar hur Veronica Nygren såg vävningen som ett sätt att tänka och att känna, en metod för att ta in hela existensen och omvandla den till konst. Det finns en meditativ kraft i flera av Nygrens verk, och i början av 2000-talet utförde hon utsmyckningen till det nybyggda kapellet i Hammarby Sjöstad.

Nygren var aktiv i det svenska konstlivet och var under 1990-talet en av grundarna FAS, Fiber Art Sweden, ett nätverk av konstnärer som arbetar med fibrer och främjar diskussioner och idéutbyten i den textila sfären. Som professor i textil på Konstfack undervisade hon en ung generation av svenska textilkonstnärer.

Kropp heter den sista avslutade väven som visas i utställningen, i lysande turkos med inslag av guldglänsande mässing. Den är mindre än tidigare verk, men har en starkt personlig utstrålning. Väven blev klar samma år som det stod klart att den tidigare besegrade cancern hade kommit tillbaka med okuvlig styrka.